Måndag
Ruvardag 12 och det känns som tiden står stilla. Nu är det 7 dagar kvar till testdagen. Vet inte varför men det känns som att hoppet börjar sina... Inget speciellt som hänt, kanske det bara är hormoner som spökar. Eller så kanske psyket bara klarar av att hålla en uppe under en begränsad tid. Vi slits ständigt mellan hopp och förtvivlan och det slutar tyvärr alltid i förtvivlan.
Oj vad positiv jag låter, not! Äh, man måste få ha sånna dagar också.
