Önskan.blogg.se

Denna blogg handlar numera om mitt liv som mamma och allt som hör till :)

Förlossningsberättelse del 2

Kategori: Allmänt

Kl 01 på natten mot måndagen började jag klocka värkarna, det kom en värk ungefär var 10:e minut. Vi hade planerat att A skulle fara på jobbet som vanligt och att vi skulle träffas på förlossningen för kollen kl 9 men vid 3 så förstod jag att han inte skulle kunna fara och jobba :)

Kl 4 väckte jag A för då började värkarna göra rätt så ont och dom kom lite tätare. Jag ringde in till förlossningen och dom sa att vi skulle äta frukost och sen komma in. Så då gjorde vi det.

Vi fick komma in i "för-rummet" och göra en ctg kurva, allt var bra. Den här gången gjordes en undersökning "där nere" och jag var inte öppen och hela tappen var kvar. Men efter att dom pratat med doktorn så bestämdes att vi skulle skrivas in och sättas igång för nu hade det ju gått 48 timmar sen vattnet gick. Dom berättade att jag skulle få en spruta med antibiotika innan bebis kom så han skulle få skydd mot sjukdomar, tydligen är det en förhöjd risk för infektioner när vattnet gått.

Vi fick komma in i ett bb-rum och efter en stund kom doktorn och berättade att jag skulle sättas igång med cytotec. Å nej! tänkte jag, har ju hört och läst så mycket hemskt om det. Men vad göra, dom kan ju sitt jobb. Kl 9 fick jag första drinken, japp jag drack det, många har tyck att det var jättekonstigt då jag berättat men vad vet jag. Sen fick jag lite morfin för att kunna sova, hade inte sovit sen vattnet gick i princip. Men inte kunde jag sova. Kl 12 fick jag nästa drink cytotec och då började det göra mycket ont. Jag fick gå in till ett förlossningsrum och börja andas lustgas. Det gick bra, smärtan var hanterlig till en början. Men efter en stund så hjälpte inte gasen och då erbjöds jag att få sterila kvaddlar, ge mig vad som helst tyckte jag. Men när dom stack in sprutorna i ryggen och började trycka in vätskan så trodde jag allvarligt att jag skulle dö. Jag skrek hejvilt att dom skulle sluta! Så dom hann bara skjuta in tre stycken (fick värsta blåmärket). Smärtan lättade lite och efter en stund fick vi gå tillbaka till rummet. Jag tog en dusch men började få rätt så ont igen så vi fick gå tillbaka till förlossningsrummet.

Jag var tre centimeter öppen kring kl 16 så då fick jag dricka dubbeldos av cytotec. Kl 17 var jag säker på att jag skulle dö, jag sa till och med åt A och barnmorskan att dom skulle ta ihjäl mig för jag orkar inge mer. När man blir igångsatt så får man inga pauser i värkarna utan det är som en hel lång värk som bara gör ondare och ondare. Tillslut sa barnmorskan att hon skulle ringa efter narkosläkaren så han kunde sätta epiduralen (det enda vi skrivit i vårt förlossningsbrev var att att det aldrig får bli för sent för epidural). Jag är lite arg över att barnmorskan inte trodde jag hade värkar, hon sa hela tiden att "nejdå det är bara nidvärkar, som låtsasvärkar man får då man blir igångsatt" jo tjena sa jag då kommer jag aldrig klara av att föda om det ska göra ännu ondare! Tillslut var jag säker på att jag skulle dö (ingen narkosläkare i sikte) så då sa jag åt barnmorskan att kolla då! Bebisen kommer! Nädå tyckte barnmorskan men kollade tillslut mellan bena på mig (låg på sidan redo för epiduralen) då säger hon: Oj! Det står nån här och kollar på mig!!! Hon sliter mitt ben åt sidan så jag hamnar på rygg igen och säger att jag ska börja krysta. Hon trycker på en knapp och vips så är det jättemycket folk inne i rummet. En sätter ett dropp i handen på mig för att jag ska få längre krystvärkar. Men epiduralen? frågar jag. Nej det hinns inte! Efter ca 40 min krystande kommer lille Henry till världen och är alldeles perfekt! 

Jag öppnade mig visst 7 cm på en timme, det brukar man inte göra så det var därför barnmorskan inte hade trott på mig, att jag hade så ont. Jag hade visst haft fulla värkar när hon sa att det var låtsasvärkar. Narkosläkare kom in mitt i krystningsarbetet men blev utkastad och utskälld lika fort, kvinnan i rummet brevid hann inte heller få någon epidural, tydligen så tycker den narkosläkaren att det inte är så viktigt att hjälpa till på bb, något vi hörde personalen prata om. Så det blev utan bedövning Henry kom till världen men vi överlevde ju båda två, än fast jag inte var så säker på det då jag var övertygad om att jag skulle gå åt under värkarbetet. Jag hann heller aldrig få den där antibiotika sprutan dom berättade om men han är en frisk bebis så det gick bra ändå. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här: