Jajjemen, nu är man ruvare igen! Ett jättefint embryo (enligt kliniken) sattes in igår så nu är det bara att hoppas att den håller sig kvar. Vi har nu tomt i frysen då det första embryot som de tinade upp inte var jättebra och därför tinade dom upp det andra.
På tisdag, imorgon åker vi till Umeå för att sätta in ett embryo (om något av de två blastocyster vi har i frysen klarar upptiningen vill säga). Jag önskar att jag kunde säga att det känns spännande och att jag är förväntansfull men jag känner mig bara...tom...likgiltig...
Säkert är det bara en försvarsmekanism som min hjärna har byggt upp för att kunna klara av alla ständiga besvikelse men jag skulle vilja känna glädje över denna stora händelse, för nog är det en stor händelse alltid, det kan ju vara denna gång som det lyckas för oss!
Nu är det nästan exakt ett år sedan vi gjorde första IVF:en, tror vi satt in det enda embryot den 7/11. Så gissa om jag kommer vara nojig över jul å nyår om insättningen mot all förmodan skulle lyckas.
Efter fem år som ofrivilligt/oförklarligt barnlöshet, två misslyckade IVF:er och en FET så kom han äntligen, vår älskade lilla Henry. Vi kan inte vara lyckligare!
Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva detta så till alla er som kämpar, ge inte upp!
Köpte en liten tavla förra året med en sån fin text och som verkligen passar;
Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid