Quattro
Kategori: Allmänt
Vår älskade lilla Quattro. Han överlevde, jag börjar så. På måndagskvällen så kom han över toasoppåsen där tamponger och dylikt ligger och skräpar. Tänkte inte så mycket mer på det förutom att det var jobbigt att städa upp allt han slitit sönder till molekyler. Vi åkte till stugan för att mysa lite framför tvn innan sängen. Tyckte han verkade lite spak men tänkte att han kanske bara var trött. Efter ett tag började han spy, det händer inte så ofta så jag tyckte det var lite konstigt. När jag ska torka upp spyan det jag något stort, ungefär som en mus men inser att det är ju en tampong han kräkts upp! Blä! Men han verkar okej och vi går i säng.
Vaknar nästa morgon av att han ligger på golvet och skakar, som att ha fryser. Han reagerar knappt när jag lockar på honom. Vi går ut på den vanliga morgonpromenaden men jag märker fort att han inte är med i matchen. Den som så vanliga livliga lilla hunden som egentligen brukar vara ute och gå med mig går någon meter bakom mig med huvudet nersänkt. Promenaden blir kort och jag sätter mig ute på bryggan för att äta frukost. Quattro går iväg och gömmer sig under trappen. Ringer till maken och berättar att Q är konstig och vi bestämmer att jag ska ringa veterinären. Jag gör det men tyvärr är Lyckseles röntgen inte i bruk och hon tycker att jag ska åka med honom till Vännäs (där dom även kan operera). Jag går in i stugan för att kunna anteckna numret till Vännäs veterinär, är borta i ca 30 sekunder. När jag kommer ut är Q borta! Paniken jag kände då har jag nog aldrig upplevt tidigare eller ja kanske då doktorn sa att han inte hittade något hjärtljud hos någon av tvillingarna. Jag ringde tillbaka till A och grät förtvivlat, jag har tappat bort Q! Tänkt om han har gått iväg någonstans för att dö! Jag ropade, skrek, lockande och förbannade Q för att han inte kom. Letade inne letade ute. Tillslut hittade jag honom under bordet på bryggan, han lyfte inte ens på huvudet då jag lockade på honom, låg bara och skakade.
Jag lyfte in honom i bilen, la han i passagerarsätet och han orkade inte ens sitta upp för att skälla på bilar och förbipasserande människor och hundar, låg bara och skakade. Med plattan i mattan började jag köra dom 11 mil till Vännäs, jag hade fortfarande inte fått tag i jourhavande veterinär, mobilsvar. Tillslut ringde hon upp och vi var välkomna in. Ca 40 min tog det att köra 11 mil, då blev jag även stående vid ett vägbygge för att invänta en lots, förstå hur paniken växte! Som tur var kom den ganska snabbt men jag var ändå övertygad om att han skulle vara död innan vi kom fram.
Men vi kom fram och han levde fortfarande. Vi fick nästan direkt komma in till veterinären som kände och klämde. Vi tvångsmatade Q för att han skulle ha något att spy upp. Det var första behandlingen, se om han kunde spy upp något mera. Han spydde och spydde men allt som kom upp var maten vi just tvingat i honom. Han fick dropp och blodprov togs och blodrör fylldes, ifall det skulle bli en operation.
Vi började med en slätröntgen men inget syntes. Veterinären gav då honom kontrast som skulle få tid att passera kroppen, vid nästa röntgen skulle det då synas om det var stopp någonstans eller om det var fri passage. Q röntgades igen, vi kunde se att lite kontrast nu fanns i tarmarna men det mesta låg kvar i magsäcken. Fick vänta en timme till för att göra en ny röntgen för att se om det åkt vidare. Och ja, lite hade åkt vidare men mycket låg kvar i magsäcken, man kunde även se en skarp kontur som avgränsade det vita och därför trodde vi att han hade kvar en tampong i magen. Q mådde lite bättre nu när han fått dropp i några timmar så veterinären beslutade att vi skulle komma tillbaka nästa morgon för att göra en sista röntgen innan operation.
Så nästa dag körde vi tillbaka till Vännäs, rädda för att det skulle bli operation, man är ju som rädd för den där narkosen som man hör att många djur inte pallar. Men som tur var var magsäcken tom och kontrasten var nu ute i tarmarna, avföringen! Q var även piggare och lite mer lik sig själv. Så han slapp opereras men får nu äta "snäll-mat" för magen ett tag. Min knäppa lilla hund!
Jag vet att den dagen kommer att komma då vi måste säga hejdå till vårt lilla hjärta men inte ännu!
Och jag vet att Q betyder lika mycket för A som för mig, han är ju faktiskt allt vi har. Under måndagskvällen pratade vi lite om hur vår ekonomi skulle kunna klara av dyra veterinärräkningar och hur vi skulle göra för att ha råd med en operation. Vi var rörande överens om att allt som har med barn att göra, IVF, FET med mera faktiskt fick komma i andra hand. Vi får fortsätta med det nästa år kanske. Q skulle räddas, kosta vad det kosta vill! A tänkte till och med sälja en bil :)
Men vi fick ha kvar båda bilarna och barnplanerna fortsätter som planerat. Men framför allt, vi får ha kvar vårt älskade lilla hjärta Quattro! Och det är det viktigaste!
