Önskan.blogg.se

Efter det så har jag även haft brun/rosa flytningar. Varje dag, 

Brösten har inte ömmat lika mycket och illamåendet har börjat avta. Var dock väldigt nära att kräkas igår.

Men man ska vara glad! Det kunde ju vara noll!

Det känns mycket bättre och jag har gått ner två kilo sen söndags. 

Är ju sjukskriven hela veckan så det blir en lugn vecka. 

H har börjat prata mycket om när han själv var bebis, eller mycket om bebisar överlag. Vi försöker verkligen att inte prata om syskonförsöket så H hör, vill ju inte att han ska bli besviken. Det enda vi sagt till han är att mamma har ont i magen men att det inte är någon fara.

Livet rullar på och nu har vi planerat föräldraledigheten, jag är hemma tills början på augusti sen blir Anton hemma till januari. Vi har sökt plats på HattStugan, en ur och skur förskola så nu håller vi alla tummar att han får börja där! Vår by har en förskola men den är knökfull så mest troligt får han inte plats där. Känns väldigt värdelöst att kommunen inte kan skapa möjlighet och erbjuda byns alla barn att få gå på den kommunala förskolan! Kul för dom som har syskon, lämna ett barn här och kanske ett annat i Bureå sen köra till solbacken för att den jobbar där... "Kanske nästa termin eller nästa läsår finns det plats" ja kanske det men vem vill skola in sitt barn först på en förskola och sedan ett år senare på en annan?

Nä ni, Skellefteå kommun, detta klingar dåligt med er vision om att nå 80 000 invånare. Det känns inte rimligt då ni inte ens kan erbjuda förskola där man bor. Hur tänker ni liksom, kom hit kom hit alla människor och när ni väl kommit hit har vi inget att erbjuda. Eller ja okej, vi har en fin islada och ett förträffligt hockeylag! 

Som sagt, önskar verkligen att han får en plats på hattstugan!

P.S Ja jag är bitter D.S

Kl 4 väckte jag A för då började värkarna göra rätt så ont och dom kom lite tätare. Jag ringde in till förlossningen och dom sa att vi skulle äta frukost och sen komma in. Så då gjorde vi det.

Vi fick komma in i "för-rummet" och göra en ctg kurva, allt var bra. Den här gången gjordes en undersökning "där nere" och jag var inte öppen och hela tappen var kvar. Men efter att dom pratat med doktorn så bestämdes att vi skulle skrivas in och sättas igång för nu hade det ju gått 48 timmar sen vattnet gick. Dom berättade att jag skulle få en spruta med antibiotika innan bebis kom så han skulle få skydd mot sjukdomar, tydligen är det en förhöjd risk för infektioner när vattnet gått.

Vi fick komma in i ett bb-rum och efter en stund kom doktorn och berättade att jag skulle sättas igång med cytotec. Å nej! tänkte jag, har ju hört och läst så mycket hemskt om det. Men vad göra, dom kan ju sitt jobb. Kl 9 fick jag första drinken, japp jag drack det, många har tyck att det var jättekonstigt då jag berättat men vad vet jag. Sen fick jag lite morfin för att kunna sova, hade inte sovit sen vattnet gick i princip. Men inte kunde jag sova. Kl 12 fick jag nästa drink cytotec och då började det göra mycket ont. Jag fick gå in till ett förlossningsrum och börja andas lustgas. Det gick bra, smärtan var hanterlig till en början. Men efter en stund så hjälpte inte gasen och då erbjöds jag att få sterila kvaddlar, ge mig vad som helst tyckte jag. Men när dom stack in sprutorna i ryggen och började trycka in vätskan så trodde jag allvarligt att jag skulle dö. Jag skrek hejvilt att dom skulle sluta! Så dom hann bara skjuta in tre stycken (fick värsta blåmärket). Smärtan lättade lite och efter en stund fick vi gå tillbaka till rummet. Jag tog en dusch men började få rätt så ont igen så vi fick gå tillbaka till förlossningsrummet.

Jag var tre centimeter öppen kring kl 16 så då fick jag dricka dubbeldos av cytotec. Kl 17 var jag säker på att jag skulle dö, jag sa till och med åt A och barnmorskan att dom skulle ta ihjäl mig för jag orkar inge mer. När man blir igångsatt så får man inga pauser i värkarna utan det är som en hel lång värk som bara gör ondare och ondare. Tillslut sa barnmorskan att hon skulle ringa efter narkosläkaren så han kunde sätta epiduralen (det enda vi skrivit i vårt förlossningsbrev var att att det aldrig får bli för sent för epidural). Jag är lite arg över att barnmorskan inte trodde jag hade värkar, hon sa hela tiden att "nejdå det är bara nidvärkar, som låtsasvärkar man får då man blir igångsatt" jo tjena sa jag då kommer jag aldrig klara av att föda om det ska göra ännu ondare! Tillslut var jag säker på att jag skulle dö (ingen narkosläkare i sikte) så då sa jag åt barnmorskan att kolla då! Bebisen kommer! Nädå tyckte barnmorskan men kollade tillslut mellan bena på mig (låg på sidan redo för epiduralen) då säger hon: Oj! Det står nån här och kollar på mig!!! Hon sliter mitt ben åt sidan så jag hamnar på rygg igen och säger att jag ska börja krysta. Hon trycker på en knapp och vips så är det jättemycket folk inne i rummet. En sätter ett dropp i handen på mig för att jag ska få längre krystvärkar. Men epiduralen? frågar jag. Nej det hinns inte! Efter ca 40 min krystande kommer lille Henry till världen och är alldeles perfekt! 

Jag öppnade mig visst 7 cm på en timme, det brukar man inte göra så det var därför barnmorskan inte hade trott på mig, att jag hade så ont. Jag hade visst haft fulla värkar när hon sa att det var låtsasvärkar. Narkosläkare kom in mitt i krystningsarbetet men blev utkastad och utskälld lika fort, kvinnan i rummet brevid hann inte heller få någon epidural, tydligen så tycker den narkosläkaren att det inte är så viktigt att hjälpa till på bb, något vi hörde personalen prata om. Så det blev utan bedövning Henry kom till världen men vi överlevde ju båda två, än fast jag inte var så säker på det då jag var övertygad om att jag skulle gå åt under värkarbetet. Jag hann heller aldrig få den där antibiotika sprutan dom berättade om men han är en frisk bebis så det gick bra ändå. 

På fredagen så hjälpte jag till i VIP:en som vanligt på travet, eller hjälpte, jag pekade på maten och berättade vad som var vad och delade ut dryck, ville ju inte överanstränga mig. 

På kvällen när jag skulle sova pratade jag med A i telefonen och skickade den här bilden och sa att nu är det inte så länge kvar: 

Men när jag började gå igen så kom det jättemycket vatten, det blev som en pöl på golvet! Oh oh, vattnet gick just!!! Och jag är i Lycksele hos mamma och pappa fast dom är i Umeå och A är hemma i Skellefteå. Vad göra?! På film hinner ju folk knappt in i taxin innan dom föder fast så är det ju som tur var inte i verkligheten fick jag lära mig. 

Jag skyndade mig ringa A för att berätta och få råd om vad jag skulle ta mig till. Vi bestämde att jag skulle ringa förlossningen i Skellefteå och dom tyckte jag skulle åka in på förlossningen i Lycksele för koll och sen åka hem till Skellefteå om det kändes bra för mig. Så jag kastade in mig i bilen och körde till lassarettet. 

Där konstaterade dom att vattnet gått och gjorde en ctg-kurva, allt såg bra ut. Dom gjorde ingen gyn-undersökning då dom var rädda att föra in bakterier eller reta igång förlossningen. Dom ville först inte släppa iväg mig till Skellefteå men efter att dom rådfrågat doktorn fick jag ok. Så jag skyndade mig ringa A och säga att nu kör jag hem till Skellefteå, möt mig på sjukhuset! Jag fick på mig dom fina nättrosorna med en jättebinda i plus några underlägg typ för att lägga på sätet i bilen så jag inte skulle läka på det. 

Jag började köra de 17 milen hem till Skellefteå med A i lurarna, hade lite sammandragningar så jag var nervös, tänk om det skulle sätta igång på väg hem i bilen mitt ute i ingenstans! Men det gick bra, jag hämtade upp A på busstationen (om vi skulle bli kvar ville vi inte ha två bilar ståendes på sjukhusparkeringen) och vi åkte till sjukhuset. När jag steg ur bilen läkte jag hur mycket som helst, blev en pöl på asfalten. Det droppade hela vägen upp till förlossningen. 

Vi fick komma in i "för-rummet" och dom gjorde en ny ctg-kurva, allt såg bra ut. 

Även på söndagen var allt lugnt men dom sa då att vi kommer få en prematurbebis då det inte får gå längre än några dygn då vattnet har gått. Så vi åkte på stan och köpte två bodysar i storlek 44 (de enda två vi hittade i stan). 

Vi hade fått en ny tid för koll på måndagsmorgonen men natten mot måndagen satte värkarna igång. 

Fortsättningen kommer när jag får tid :)

Igår var vi på BVC och han fick sina första sprutor. Kan berätta att det var en jobbig dag för honom (och för oss föräldrar). Han var grinig från att han vaknade och gallskrek i princip 6 timmar efter att han fått sprutorna. Tillslut gav vi honom en alvedon och efter 45 min somnade han och sov i nästan 8 timmar (han hade inte sovit något på dagen). Inte kul att se honom ha så ont. 

Han har fortfarande sin skrikepisod på kvällarna men de kommer inte varje kväll längre så vi hoppas att det håller på ge med sig. 

(Inredningsarkitekten Quattro har pyntat sin igelkott på fönsterbrädan :))

Vi har slutat med baby semp och börjat ge Nutramigen då BVC och vi tror han är känslig för mjölken. Vi fick kvitto på det nästan på en gång så nu har vi nästan en helt ny bebis. Han pruttar inte längre hela tiden, har slutat ha magknip var och varannan minut och han sover längre än två-tre timmar per gång. Så skönt för han att slippa ha ont! Och även skönt för oss föräldrar såklart ;) han har fortfarande en skrik/ont i magen attack per kväll men förhoppningsvis ska väl det oxå ge med sig snart. 

På sexveckors undersökningen upptäckte doktorn att lillen har ett litet blåsljud på hjärtat, ingen fara men skulle kollas upp som rutin. Så igår var vi på barn och träffade en annan läkare. Hon hörde först inget men efter en stund hörde hon oxå ett väldigt litet blåsljud. Hon är inte heller orolig med skickar en remiss till Umeå så dom får göra ett ultraljud och kolla. Läkaren berättade att msn gör så att det finns något att jämföra med i framtiden. Men man blir ju ändå orolig. Fast alla säger att det är jättevanligt hos barn och många jag pratar med hade det som bebis och det växte bort innan dom fyllt ett. 

Å just det ja, jag har blivit moster! Till en liten flicka :) så roligt för Henry och henne att ha en kusin i samma ålder. Tyvärr bor dom så ocentralt till (Göteborg) så vi kan inte träffas så ofta :(

Oj vad tiden går fort! Henry blir hela 6 veckor idag. Vi vet tyvärr inte hur mycket han gått upp i vikt eller hur lång han blivit senaste två veckorna då vår BVC sköterska varit sjuk. Men får två veckor sedan var han 51,5 cm lång och vägde 3100 gr (han hade gått ner 10 gr sen veckan innan). Pågrund av hans viktnedgång så tog vi beslutet att sluta amma, jag hade ju bevisligen för lite mjölk för vi tillmakade även 30 ml var tredje timme och han var aldrig nöjd. Vi prövade allt som bb-hemvård tipsade om, låta han suga dygnet runt hur mycket han ville, inte låta han suga hur mycket han ville, pumpa och inte pumpa... Men så är det, bara att gilla läget! Och så skönt det var att ta ett beslut! Från och med den måndagen så har jag börjat kunna njuta av lilla Henry, innan kände jag mig bara ledsen, nedstämd, som en dålig mamma som inte kunde mätta sin bebis, värdelös helt enkelt. Gissar att jag hade en släng av baby blues. Nu äter H var tredje timme 100 ml ersättning, är oftast nöjd men vi ska höra med BVC om vi ska ge mer så han får sova längre på natten åtminstone. 

Bild från H:s rum.